Polis i efterkrigstid

Patrik Thunholm har tidigare har jobbat som analytiker vid FOI och varit utbildningschef vid EU-insatsen i Mali. I dag är han polis, reservofficer och författare. Han har tidigare skrivit i FSN om Polis i konfliktens gråzon och Polis i krig. I dagens Perspektiv skriver han om polisverksamhet i efterkrigstid. Kriget må ha tagit slut, men den verkliga utmaningen börjar efteråt – hur ska Sverige återställa rättssystemet och hantera de som samarbetade med fienden?

Efter två år av krig har freden äntligen kommit till Sverige. Flera städer är förstörda, men en stark solidaritet och återuppbyggnadsanda genomsyrar landet. Medborgare arbetar sida vid sida för att bygga upp det som var och samtidigt läka från krigets sår. Under kriget har vissa landområden stått under svensk kontroll samtidigt som andra varit ockuperade eller återtagits. I de tidigare ockuperade områdena återställs nu infrastruktur samtidigt som också det svenska rättssystemet återinförs. I spåren av angriparens tillbakadragande inleds vidare flera krigsbrottsutredningar för att ställa ansvariga till svars, samtidigt som många svenska medborgare grips och åtalas för samarbete med fienden. Internationellt stöd strömmar in, vilket hjälper till för att skapa stabilitet och framtidstro. Trots mörka tider finns en stark vilja att bygga upp ett bättre och säkrare Sverige.

Före Rysslands brutala och fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022, var det få som ens skulle kunna föreställa sig att krig skulle kunna nå våra svenska gränser. Omvärldsläget har dock förändrats och gjort oss smärtsamt medvetna om att ingen nation är immun mot väpnad konflikt. Den svenska synen på nationell säkerhet och försvar har ändrats, och tvingat oss att omvärdera tidigare strategier och prioriteringar. Fler talar nu om kriget, samtidigt som det fortfarande är få som talar om en efterkrigstid. Detta är inget konstigt i sig eftersom det är mänskligt att fokusera på det som ligger närmast. Detta fokus återspeglas i både den allmänna debatten och i forskningen. Ett tydligt exempel på detta är den numera tio år gamla FOI-rapporten Civilt försvar - en forskningsöversikt i vilken författaren Fredrik Lindgren analyserar 80-talet vetenskapliga rapporter. Av hans genomgång (s. 36) framgår bland annat: "Sett till fördelningen mellan olika faser i arbetet med civilt försvar (före, under, efter) är den allra tydligaste iakttagelsen att fasen ”efter” behandlas i mycket liten utsträckning i det studerade materialet. Ingen rapport har denna fas i fokus för framställningen." Denna observation pekar inte bara på forskningsluckor utan också på behovet av mer diskussion om de utmaningar som kan uppstå under en eventuell efterkrigstid.

Så låt oss glänta på dörren till detta område. När kriget äntligen tar slut, kan vi stå inför en verklighet där svenska landområden varit ockuperade av fienden. På vissa platser kan strider ha rasat samtidigt som andra områden kan ha förskonats från direkta strider. I de områden som stått under angriparens kontroll kan ockupationsmakten ha etablerat en egen myndighetsstruktur inklusive polisväsende. Med detta för ögonen kan den samhälleliga och polisiära återuppbyggnaden variera stort beroende på hur utsatt och påverkat ett område varit under kriget. En av flera utmaningar som härigenom kan uppstå är hur samhället, inklusive polisen, ska förhålla sig till de individer (exempelvis myndighetsanställda) som arbetat för ockupationsmakten under kriget. Dessa personer kan ha blivit lockade eller tvingade att samarbeta med angriparen på olika sätt. Det skulle till exempel kunna handla om indirekta möjliggörare, men också om dem som kanske direkt utövat tortyr eller dödligt våld mot egna medborgare.

När freden väl infunnit sig kan den kollektiva glädjen över att kriget är över snabbt blandas med ilska och hat mot dem som har samarbetat med fienden. Det är inte orimligt att en sådan situation kan leda till att krav på dödsstraff förs fram. Här kan samhället ställas inför den svåra uppgiften att balansera medborgarnas krav på rättvisa och vedergällning mot behovet av att upprätthålla en rättsstatlig ordning som inte kastar oss tillbaka till medeltida rättsskipning. Detta skulle kunna bli en svår balansgång där rättvisa och försoning måste vägas mot varandra, samtidigt som samhällets integritet och humanitära värden bevaras. Vid sidan av de folkvalda politikerna kommer även rättsväsendet att spela en central roll i en sådan situation.

För att återställa förtroendet för rättssystemet måste polisen bland annat säkerställa att utredningar av krigsbrott och samarbete med fienden genomförs noggrant, transparent och opartiskt. Det handlar om att vinna medborgarnas förtroende och tydliggöra att rättvisa skipas på ett legitimt sätt. Parallellt med detta kommer polisen behöva arbeta för att upprätthålla lag och ordning i de tidigare ockuperade områdena, vilket innebär att hantera eventuella konflikter och säkerhetshot som kan uppstå när dessa samhällen återintegreras.

Från historien kan vi hämta flera lärdomar som kan vägleda oss nu och i framtiden. Efter andra världskrigets slut stod till exempel den norska polisen inför utmaningar, dels på grund av det vacuum som den tyska ockupationen lämnade efter sig och dels på grund av den samhällsstrukturella återuppbyggnaden av landet. Flera poliser hade varit tvungna att samarbeta med ockupationsmakten, och efter kriget genomfördes rensningar inom kåren för att avlägsna brottslingar och nazistiska kollaboratörer. Samtidigt återinsattes poliser som hade avskedats eller tvingats gå under jorden under kriget, vilket bidrog till att återställa en professionell och pålitlig kår. Den norska polisen spelade vidare en viktig roll i rättsprocesserna mot krigsförbrytare och kollaboratörer samtidigt som de också hanterade flöden av flyktingar, svarthandel med mera.

Även om kriget och dess trauma lyckligtvis inte nått oss (än), är tiden för förberedelser nu. Genom att integrera efterkrigsaspekter i nationella försvarsstrategier kan vi utforma holistiska och robusta försvarsplaner som inte bara förbereder oss för kriget, utan också främjar hållbar fred och god återhämtning. Det är således viktigt att vi vidgar vår försvarsdiskussion till att även omfatta efterkrigsperioden. Endast då kan vi vara fullt förberedda för alla faser av en konflikt och säkerställa att Sverige inte bara överlever, utan också klarar av efterdyningarna av ett krig och läka från dess sår.

Patrik Thunholm
Polis, reservofficer och författare