Materielförsörjning i tillväxttider
Generalmajor Mikael Frisell är chef för Lednings- och ekonomistaben vid Försvarets materielverk samt ställföreträdande National Armaments Director. I FSN Perspektiv ger han insyn i den nya strategiska kontexten för anskaffning av försvarsmateriel och påtalar vikten av att alla aktörer måste våga ta risker för att leveranserna ska bli fler och komma snabbare.
Tiden är avgörande.
För vissa är tiden så pass kritisk att förhållandena är svåra att relatera till för oss här i det fria, ännu ej krigsdrabbade väst. För några veckor sedan hade vi ytterligare en ukrainsk högnivådelegation på besök till Sverige och FMV. Mötena kretsade kring möjligheterna att leverera materiel till Ukraina, genomföra gemensamma upphandlingar och fortsätta stödet i etableringen av den ukrainska upphandlingsmyndigheten Defence Procurement Agency (DPA). Allt inom ramen för det samarbetsavtal FMV tecknade med Ukraina under Natos toppmöte i Vilnius sommaren 2023.
När en av industrirepresentanterna som deltog vid ett av mötena började prata om leveranser av materiel år 2027-2028 reagerade en av Ukrainas delegater snabbt och replikerade:
”Leveranser 2027 är för sent. Jag behöver materielen nu. Jag vet inte ens om mitt land existerar om tre år.”
Hans ord har etsat sig fast hos mig. Ett allvarstyngt, kanske drastiskt men samtidigt fullt kontrollerat och sant uttalande. Även om jag länge propagerat för hur viktig tiden är i den nya kontexten för materielförsörjningen, blev detta ett konkret och mycket talande exempel för att tidsfaktorn är helt avgörande.
Den strategiska kontexten för militär materielförsörjning är nämligen helt ny. Omvärldsläget är alarmerande. Alla pilar pekar i fel riktning.
Med ett rasande krig i vårt närområde, eskalerande konflikter i Mellanöstern som riskerar att kraftsplittra vårt fokus i väst och ett internationellt sett vacklande politiskt stöd för Ukraina måste vi inse att vi inte kan göra som vi gjort förut.
Vi behöver leverera mer och snabbare. För att undvika krig, måste vi förbereda oss för krig.
Efter många års modesta ekonomiska anslag skjuter riksdag och regering nu till pengar i sådan omfattning att kurvan för anskaffningsanslaget snart kan liknas vid exponentiell. Äntligen, säger jag och mina kollegor.
Vår utmaning är nu att hantera ökade ekonomiska anslag, en snabb teknologisk utveckling, en svensk anslutning till Nato, stödet till Ukraina, Försvarsmaktens tillväxt samt försörjningssäkerheten och tillgängligheten på den materiel som levereras.
I allt detta måste vi hela tiden sätta den operativa effekten i fokus. Vi måste alltid tänka på soldaten och sjömannen, som förtjänar den bästa materielen vi tillsammans kan åstadkomma för att kunna överleva och vinna på morgondagens stridsfält.
Hittills har FMV klarat av att möta de nya förutsättningarna och kraven. De två senaste åren, 2022 och 2023, har vi lagt beställningar på sammanlagt knappt 90 miljarder kronor till industrin. 2023 hade vi en nettotillväxt på över 300 medarbetare. Det går bra för FMV. Vi löser uppgiften!
Emellertid är lagda beställningar en sak, men materielen behöver också produceras och levereras. Försvarsindustrin i väst skalar upp sin produktion, men det räcker inte. I jämförelse med Ryssland som har ställt om hela sin ekonomi och produktion till krigsförhållanden riskerar vår fredstida, ändock upprampade produktion, att blekna.
Samtidigt som nationerna står på kö för att anskaffa försvarsmateriel tvekar industrin i väst. Risken med att rampa upp ”för mycket” är att stå med dyra anläggningar som inte ger tillräcklig ’return on investment’ efter att kriget är över och den nya freden inträtt – med ett plausibelt västligt ointresse för försvarsmateriel.
Här måste alla våga ta risk. Riksdag och regering kan bidra med långsiktiga planeringsförutsättningar som medger flexibilitet, anskaffningsmyndigheterna måste vara framåtlutade och lägga beställningar och industrin måste våga investera. I vissa fall behöver till och med statliga investeringar övervägas. Försvarsindustrins produktionskapacitet är för närvarande så vital att alla tillgängliga metoder behöver tas i beaktande.
En absolut grundförutsättning för att lyckas med materielförsörjningen är dock ett förändrat mindset. Alla i materielförsörjningsprocessen måste inse att vi är i ett nytt läge som ställer helt andra krav.
Ledtider behöver kortas. Initiativ måste tillåtas och uppmuntras. Forum för dialog mellan civila och militära parter måste skapas, så att de som leder den teknologiska utvecklingen bidrar till att lösa försvarsmateriella utmaningar. Internationella samarbeten där ’interoperability’ och ’interchangeability’ eftersträvas ska stärkas, så att vår gemensamma operativa effekt ökar. Nationella särkrav på materielen måste tas bort eller kraftfullt begränsas.
Försvarsberedningen och flera av Sveriges ministrar har varit tydliga: Ett väpnat angrepp mot Sverige går inte att utesluta.
Tankarna går tillbaka till mötet med den ukrainska delegationen i början av februari. De allvarliga och trötta blickarna, viljan att till varje pris hitta lösningar för att få utrustning till slagfältet, seriositeten i rummet, det surrealistiska i att sitta i ett uppvärmt mötesrum i Stockholm samtidigt som landsmännen till våra gäster i samma stund slåss för sina liv och sitt lands överlevnad i fruktansvärda skyttegravar bara två timmars flygresa härifrån.
”Jag behöver leveranser nu. Jag vet inte ens om mitt land existerar om tre år.”
Jag önskar att jag eller någon av mina kollegor i Försvarsmakten aldrig behöver uttala de orden, men när kriget väl kommit kan det vara för sent.
Nu är tiden att förbereda sig.
Nu är tiden för handling och samarbete.
Nu är tiden att bygga ett försvar så starkt att en motståndare avskräcks från att anfalla Sverige och våra blivande allierade i Nato.
Vi har en viktig uppgift framför oss, och tillsammans ska vi lösa den. Att misslyckas är inget alternativ.
Generalmajor Mikael Frisell
Chef för Lednings- och ekonomistaben vid Försvarets materielverk samt National Armaments Director