Utvecklingsområden för svensk infrastruktur, ett försvars- och säkerhetsperspektiv

Hans Liwång är docent vid Försvarshögskolan och även forskare vid Marina system på Kungliga Tekniska Högskolan. I en text i FSN Perspektiv, diskuterar han behovet av att säkra samhällets infrastruktur, särskilt fokuserat på havsbotten och dess unika utmaningar samt delar med sig av sina reflektioner från Rikskonferensen i Sälen.

Jag har fått möjligheten att på Folk och Försvars Rikskonferens prata under temat Att säkra samhällets livsnerv – hot mot infrastrukturen. Jag fokuserade på infrastruktur på botten. Här summerar jag först mitt huvudbudskap och sedan mina tre reflektioner. 

Till sjöss under ytan är det lätt att gömma sig. Därför är detektion, identifikation och åtgärder för att stoppa pågående sabotage eller olyckor mycket resurskrävande på land och speciellt till sjöss. Samhället måste jobba med indirekta åtgärder som skyddar samhällsfunktionen, inte kabeln. 

Merparten av störningarna till sjöss och på land är en följd av olyckor och andra fel som uppkommer. Branschen jobbar redan med att minska sådana risker. Till exempel genom att gräva ner kablar i områden med stor sannolikhet för åverkan från fiskeredskap och ankare. Andra viktiga åtgärder är reparationsförmåga. Att ta ansvar för sådana åtgärder är operatörernas uppgift, men samhället behöver också stötta genom att premiera pålitlighet. Även vid höjd beredskap är det av stor vikt att jobba med skydd mot olyckor och fel. 

Med ett bra passivt skydd kan statens resurser fokusera på skydd mot större samordnade attacker. Det finns också vissa tillfällen när ett extra skydd behövs. Till exempel när stora inhemska kraftproducenter ligger nere eller samtidigt som en större cyberattack. 

Elkraft och datakablar är infrastruktur som har bra möjlighet att skyddas via redundans på land och till sjöss, men avancerad teknik interagerar djupare än någonsin i våra liv och organisationer. Vi behöver därför vara bättre på att ta till vara på respektive infrastrukturs styrkor. Dagens infrastruktur gör samhället starkare. Detta var också tydligt i Sälen under blocket om ekonomiskt försvar och säkra försörjningskedjor. 

En utökad infrastruktur gör att de riktigt kritiska punkterna minskar i antal och att tillfällena då extra skydd behövs också minskar i antal. Men det blir mer komplext att analysera var och när extra skydd behövs. Sådan analytisk förmåga ökar nu i betydelse. För att bättre jobba med dessa komplexa analyser och för att kunna tillskriva plötsliga avbrott till rätt orsak behövs mer information från infrastrukturens alla avlägsna platser. Informationen behöver också delas mellan många fler parter, statliga och kommersiella. Detta är en ny utmaning. 

Samhället behöver också bli bättre på att värdesätta reserver och en mångfald av lösningar, både proaktiva och reaktiva. Och en allt för koordinerad beredskap riskerar att bygga in svagheter mot något vi inte förutsett. Bäst skydd är åtgärder på systemnivå och organisatoriska åtgärder innan höjd beredskap långt innan kriget. Gärna med fantasi och mångfald. 

Ett hinder för att uppnå ännu bättre infrastruktur är avståndet mellan policy och infrastrukturutveckling. Mina tre viktigaste reflektioner, tre utvecklingsområden, har alla med kunskap om detta att göra: 

1. Politiker och övergripande myndigheter är många gånger för okunniga om egenskaperna hos olika typer av infrastruktur och de systemiska aspekterna. Till exempel skillnaden mellan sårbarheten hos en specifik kabel och systemets sårbarhet. Eller så pratas det för svepande om infrastruktur, utan att göra skillnad mellan datainfrastruktur på havsbotten och järnväg. Under blocket om säkra handelsflöden pratades också om faran med dagens ofta schablonartade analyser och att dra för långtgående slutsatser från kalla kriget. Olika infrastruktur har olika behov av skydd och olika förutsättningar att skyddas, dessa är också nya i sin art jämfört med bara trettio år sedan. Detta behöver utvecklas till mer specifika råd till branschen om vad olika typer av infrastruktur borde sikta på, en relevant och tydlig målbild. 

2. Projektledare och ingenjörer inom infrastrukturbranscher ser många olika möjligheter till att ta försvars- och säkerhetshänsyn, men vet för lite om försvars- och säkerhetsbehov och missar därför chansen att låta små systemförändringar göra stor skillnad. De saknar dock inte intresse, men vet inte var de ska kunna bolla dessa frågor för att hitta en balanserad väg framåt. Förutsättningar för denna typ av informell dialog måste skapas och kommer då höja kunskapen och skapa förutsättningar för bättre policy och bättre infrastruktur. 

3. Det finns tillfällen då statens resurser kan behöva kraftsamlas kring vår infrastruktur, men analysen om var och när är inte enkel. Kompetensen för detta finns spridd inom flera myndigheter, och ibland framförallt inom näringslivet. Hur det ska gå till behöver utvecklas. 

Jag kan också konstatera att politiker i Sälen pratar mycket om ”försvarsindustri”, men när jag tittar på många av de försvarsutmaningar som diskuteras i Sälen så är det inte försvarsindustrin som sitter inne med svaren, det finns oftare i andra delar av vårt näringsliv. På scenen i Sälen har Telenor, ICA, Scania och AstraZeneca fått och tagit chansen att tydligt visa detta, men min bedömning är att de bara är toppen på ett isberg. 

Hans Liwång