– Jag kör svenskt alla dagar i veckan
Kommendör Paula Wallenburg är chef för Första ubåtsflottiljen. I en tid där Östersjön fått ny strategisk betydelse beskriver hon hur Sveriges ubåtsvapen, med sin unika kompetens och tekniska förmåga, blivit en viktig del av Natos gemensamma försvar. I FSN Perspektiv lyfter hon ubåtarnas roll, alliansens förväntningar – och varför beslut om framtida investeringar brådskar.
Ubåtsvapnet har fått en ny roll med anledning av Sveriges inträde i Nato. Inte på så sätt att ubåtens taktiska uppgifter eller operativa förmåga har förändrats, men i sammanhanget av Nato samt Östersjöregionen så innebär tillförseln av svenska ubåtsvapnets förmåga till Nato en viktig pusselbit som tidigare har saknats i dess verktygslåda.
Låt mig förklara:
Sverige har en över 120-år lång tradition av att konstruera, bygga, vidmakthålla, modernisera och operera egna konventionella ubåtar. Efter andra världskriget, och sedermera under kalla kriget – en era av neutralitet, alliansfrihet och med ett uttalat hot – har svensk ubåtsförmåga tvingats att vara adekvat, leveranssäker och inte minst; stridsberedd.
Sverige har utvecklat ett 25-tal klasser (serier) av dykbåtar och ubåtar, sammanlagt cirka 80 stycken under denna tidsperiod. Ur ett tekniskt perspektiv har Sverige legat i framkant och drivit innovationer såsom luftoberoende framdriftsystem, Stirling, vilket möjliggör lång uthållighet utan att ubåten behöver exponera master över ytan.
Utöver detta är de svenska ubåtarnas signum signatur, stöttålighet och manöverförmåga. Ubåtarna är extremt tysta, vilket även är bekräftat i internationella sammanhang. Båtarna tål en ordentlig smäll, dvs. kan fortsätta striden alternativt återvända till bas för egen maskin i den händelse en motståndare skulle släppa en sjunkbomb i närheten.
Slutligen möjliggör manöverförmågan att besättningarna kan manövrera ubåten på extremt grunda och i mycket trånga farvatten, med god säkerhet och utan att bli upptäckta. Dödliga krigsmaskiner.
För att kunna hantera dessa högteknologiskt avancerade fartyg krävs personal som har mycket hög teknisk kompetens, särskilda personliga egenskaper och erfarenhet av att hantera ubåtarna i pressade situationer. Detta i en helt oförlåtande miljö, vilket livet under vatten är, och under ett hot från fienden som är särskilt högt eftersom ubåtshotet är det en fiende vill eliminera först.
En regional kompetens som är unik för besättningarna i svenska ubåtsvapnet. Den är utvecklad i trånga, trafikerade, grunda och ogenomskinliga vatten, såsom havet är i Sveriges närområde, och som jag inledde med – vi har varit tvungna att utveckla ubåtsförmågan. Ensamma.
Militärgeografin förändrades i samband med Sveriges och Finlands inträde i Nato. Gränsen som skall försvaras går inte i alla situationer vid svensk territorialgräns utan i Nato-kontext öster om Baltikum.
Östersjöregionen är i detta sammanhang att betrakta som ett område vars volym de goda krafterna måste äga, såväl på, över som under ytan. Det görs inte utan en förmåga till undervattensverkan eller förmåga att verka från volymen under ytan.
Med Sverige och Finland i Nato behöver vi inte enbart försvara nationens gräns utan även Natos – vi behöver äga Östersjön. Detta ägandeskap behövs för att säkerställa sjövägarna från väster hela vägen till Östersjöns östra stater.
Vidare behöver kontrollen möjliggöra trupptransporter och logistikförsörjning till Baltikum, dvs. skapa operativt djup och operativ rörlighet. Sveriges ubåtsvapen är förutsättningsskapande för ägandeskapet eftersom det binder fiendens resurser, möjliggör kontroll och förbindelser samt förnekar motståndaren detsamma.
Vilar detta på nationen Sverige? Ja, i mångt och mycket. Ubåtsnationerna i Östersjön är få – endast Tyskland och Polen har förmåga utöver Sveriges.
Och med det sagt, den polska förmågan är i en period av låg tillgänglighet, snarare under återanskaffning. Tyskland har ubåtar och kompetens att hantera trånga och grunda farvatten som Östersjön, men opererar även västerut, bortom Skagerack och Kattegatt.
Så ja, ansvaret för ubåtsoperationer i Östersjön vilar tungt på svenska ubåtsvapnet. Det är den pusselbit som nu passar perfekt i Nato-pusslet.
Svenska ubåtsvapnets styrka är för mig självklar, eftersom jag är fostrad i förbandet och tränad i undervattensstriden. Men den är nu särskilt tydlig för mig, i rollen jag har som svensk ubåtschef, genom den förväntan som uttrycks från Nato.
Jag hade visserligen inte förväntat mig annat. Och ubåtsvapnet gick in med självförtroende i Nato, absolut. Sverige tog sitt ansvar i alliansen på allvar redan inträdesdagen då Sverige opererade ubåt under Nato-flagg, fullt integrerad och under Natos ledning. Militärstrategisk kommunikation, god damn it!
Klarar vi uppgiften, har vi uthållighet och räcker resurserna?
HMS Halland är, som sist i sin klass, nyligen sjösatt efter en halvtidsmodifiering vilken innebär förbättrad och utvecklad förmåga. Således består ubåtsvapnet av fyra moderniserade och kvalificerade fartyg med en vass förmågebredd som kan operera i närområdets utmanande miljö men även i tempererade klimat.
I slutet av 20-talet levereras Blekingeklassen och Sverige kommer ha fem operativa ubåtar. Med fem ubåtar kommer man långt, med det dubbla antalet skapar vi uthållighet och redundans.
Senast Sverige producerade en ny ubåt var på 90-talet. Tidigare levererades en ubåtsklass varje decennium. Just nu finns inget konstruktionsbeslut för nästa generations ubåtar som skall ersätta Gotlandsklassen.
Detta innebär att ersättaren inte kommer vara producerad förrän bortom 2035, vilket i sin tur innebär att 60 % av ubåtsvapnet då kommer ha passerat 40-årsstrecket. Inte bra.
Vi har en kompetens som är helt unik i Sveriges ubåtsvapen vars överlevnad beror på beslut som måste fattas idag. Vi klarar uppgiften, men på sikt saknar vi uthållighet eller redundans.
Alla dagar i veckan kör jag svenskt. Föreslår att vi köper nu!