Sveriges väg mot Nato
Viceamiral Jonas Haggren är Sveriges militära representant för Nato och EU. Tidigare har han bland annat varit chef för ubåtsflottiljen samt chef för Ledningsstaben vid Högkvarteret. I FSN Perspektiv delar han delar han med sig av sina personliga reflektioner från året som gått och blickar framåt mot Sveriges väg in i Nato.
Nu lämnar vi 2023 bakom oss, ett intensivt år där dessvärre flera krig och konflikter har varit och fortsatt är i fokus. Jag önskar att jag kunde säga att 2024 är året då allt kommer att vända, men är det något vi har fått erfara de senaste åren så är det, att det som vi hade som värsta tänkbara scenario i en händelseutveckling tyvärr blev en verklighet. Jag tänker framförallt på det fortsatta kriget i Ukraina och Mellanöstern. Under 2024 genomförs dessutom olika val som medför en stor osäkerhet för framtiden, till exempel presidentvalet i USA.
Ur något mörkt och tragiskt kommer ändå något positivt och det är den enighet och styrka som Sverige tillsammans med andra nationer har uppvisat. Den enighet som också har lett till en svensk Nato-ansökan. Det är en historisk händelse att Sverige som under flera hundra år har hävdat vår alliansfrihet nu väljer att bli en del av en allians. Om jag reflekterar över anledningen till ansökan blir jag både ledsen och förbannad, men det är den här vägen vi måste välja.
Jag ska vara helt ärlig, jag trodde inte att jag under min militära karriär skulle få uppleva en svensk ansökan, det har under många år varit en icke-fråga. I Försvarsmakten har vi samtidigt under många år hävdat att säkerhetsläget i vår omvärld är osäkert och försämringar kan ske snabbt vilket vi har haft att förhålla oss till när det gäller vår egen militära förmåga. Vi har därför haft ett tankesätt där vi måste vara beredda på allt, men jag såg då inte ett krig i Europa eller ett Nato-medlemskap framför mig.
Apropå Nato-medlemskapet, blir Sverige medlem i alliansen, varför dröjer det, har vi för lite att erbjuda rent militärt, kunde vi inte bara vara en partner som tidigare och varför är jag och Natodelegationen i Bryssel om vi inte är medlemmar? Detta är frågor som jag ofta får. Jag kan förstå frågeställningarna, det har ju de facto gått långt över ett år sedan Sverige ansökte om medlemskapet och jag själv var tämligen inställd på att mitt arbete som Sveriges militära representant för Nato och EU i Bryssel, skulle ske under Natos flagga.
För mig är det dock lätt att svara på frågorna. Själva medlemskapet är en politisk process som får ha sin gång. Vår geografiska placering och våra kunskaper på mark, -luft, och sjöarenan i vår region vill jag påstå är unika. Vad gäller vårt bidrag ur ett militärt perspektiv så har vi har mycket att komma med. Redan före kriget i Europa hade Försvarsmakten inlett vår utveckling som vi kallar tillväxt där uppdraget var och är att öka vår militära förmåga. Detta påbörjade arbete kommer vi att ha nytta av inom alliansen. Vi har en väl fungerande försvarsplanering som relativt enkelt går att integrera i Natos försvarsplanering.
Vi har också kommit långt i utvecklingen av vårt Totalförsvar där det finns ett stort intresse från andra länder i alliansen att genomföra en motsvarande utveckling som Sverige gör.
I hela tillväxten och utvecklingsprocessen måste vi samtidigt komma ihåg att vi startade på en relativt låg nivå där vi kom från en tid med flerårig avveckling av både försvaret såväl som totalförsvaret. Oaktat det, min uppfattning är att vi har förmågor att räkna med, det största bidraget vill jag påstå är vår kompetenta och lojala personal.
Natodelegationen i Bryssel har sedan i slutet på 1990-talet spelat en viktig roll i relationen mellan Sverige och Nato. Arbetet här på Natodelegationen har självklart intensifierats sedan vår ansökan. Natodelegationen består av en politisk-, försvars-, och en militär avdelning som leds av den svenska ambassadören. Vi tillsammans formar och hanterar den svenska positionen i de frågor som Nato diskuterar inför de beslut som alliansen fattar. Min roll är att föra fram den militära synen och logiken i frågorna. Än så länge får vi inte vara med och fatta beslut, men för mig är det viktigt att vi redan nu tar plats och är aktiva i alla frågor. Jag uppfattar att våra synpunkter tas på största allvar vilket också är ett resultat av vårt långvariga samarbete.
Jag inledde med att nämna några ord om pågående konflikter, jag vill också avsluta med några reflektioner kring säkerhetsläget.
Trots våra och hela västvärldens strävan att skapa stabilitet och säkerhet ser utvecklingen fortsatt dyster ut. Det är lätt att hamna i en uppgivenhet och tycka att alla våra ansträngningar att hitta långvariga lösningar på konflikter har varit förgäves och därför slutar vi att sträva vidare. För mig är det viktigt att vi inte fastnar i en pessimism och tappar tron på det vi gör. Hur hopplöst det än kan upplevas så anser jag att det är viktigare än någonsin att vi tillsammans med Nato och andra partners, fortsätter vårt arbete, vi får aldrig tappa tron eller hoppet på det vi gör. Både Sverige och Nato och Sverige har blivit starkare en någonsin. Vi har ett gemensamt ansvar och den har vi att leva upp till.
Viceamiral Jonas Haggren
Sveriges militära representant för Nato och EU (MILREP)