Betraktelser från Dneprs västra strand
Överste Hans Granlund är Sveriges försvarsattaché i Ukraina. I en krönika i FSN Perspektiv delar han med sig av intryck och reflektioner från sitt första halvår i landet.
Att vara försvarsattaché i ett land som kämpar för sin överlevnad mot en motståndare som inte skyr några medel är minst sagt annorlunda. Jobbet, att rapportera om förhållanden i värdlandet, knyta kontakter och underlätta möten mellan huvudstäderna, tar sig andra uttryck. I Kiev består rapporteringen mest av att ömsom ge en bild av hur kriget utvecklar sig, ömsom om att försöka fånga hur Sverige bäst kan bistå Ukraina i deras - och vår - kamp. Det är mycket länge sedan insatserna var högre än de är nu.
Det som präglar denna kamp är att den är existentiell. Ukraina slåss för sin identitet, sin överlevnad och för en världsordning som även vi i Sverige erkänner och ansluter oss till. En världsordning där var nation själv väljer hur den vill leva, en världsordning där de stora nationerna inte har delat in världen i intresseområden där de dikterar hur mindre nationer skall uppföra sig.
Ryssland har öppet deklarerat att Ukraina skall inordna sig i den ryska maktsfären och ta order från Moskva. Synsättet som Ryssland uppvisar är ett hot mot oss alla, på kortare eller längre sikt, på ett sätt som många av oss sannolikt inte ens kan föreställa oss. Kriget i Ukraina är även vårt krig att förhålla oss till. I längden räcker det inte att ”inte förlora” det kriget. Det är ett krig som måste vinnas - för allas vår rätt att själva bestämma vår väg in i framtiden.
Detta är självklart när man rör sig här i Kiev, och oftast, men inte alltid, när man läser om och talar med betraktare utanför Ukraina. Det finns ibland en tro på att man kan förhandla med Ryssland och dess diktator Putin i dessa frågor, att man skulle kunna resonera och problematisera om en förhandlad fred. Jag frågar mig ibland var dessa betraktare får dessa idéer ifrån. En stat som dagligen absorberar stora förluster, ibland ända upp mot 1000 soldater, som utan att blinka avfyrar hundratals robotar och drönare mot civila mål, som öppet deklarerar att delar av landet man invaderat är en del av moderlandet - är det en stat som verkar vara beredd att förhandla? Min bedömning är att det inte finns någon att förhandla med. Att det inte finns någon ”minsta gemensam nämnare” där man kan mötas och komma överens.
Vad är det då som krävs för att vinna kriget? Kampvilja, uthållighet, motståndskraft, vapen och det internationella samfundets fortsatta stöd, i alla former. Under 2023 såg vi Ukraina gå på motoffensiv med snabbutbildade och nyutrustade förband, utan luftherravälde, många soldater utan erfarenhet, mot en motståndare som förberett sig i över ett år. I en situation som få om ens någon modernt utrustad västmakt hade valt att inleda en offensiv ur, valde Ukraina att ta sig an uppgiften, för alternativet var sämre. Man har slagits med ojämna odds mot en på papperet övermäktig motståndare och har inte bara hållit Ryssland stången, man har tillfogat dem kännbara förluster. Men det är långt kvar till en seger.
Just därför är det fortsatta stödet, i alla dess former, helt avgörande. Ukraina har under utomordentligt svåra omständigheter transformerat och expanderat sin krigsmakt. Förändringar som det talades om när vi ställde om det svenska försvaret för över tjugo år sedan har de på förvånansvärt kort tid genomfört, och mer därtill. Ukraina har visat hur man slåss okonventionellt och asymmetriskt, hur man ställer om produktion inom landet, hur man går från det som, när det begav sig, benämndes prototyper till fullskalig produktion, hur man inför system utan långa ledtider och med rimlig risktagning. Kort sagt hur man accelererar under pågående krig.
Samtidigt som striden pågår måste man kunna utbilda soldater, specialister och officerare. Förmåga måste finnas att både producera mer materiel, införa helt nya system, utvärdera och anpassa sig snabbare än motståndaren - särskilt om doktrinen är att försvara sig, eftersom det oundvikligen betyder att den anfallande motståndaren väljer tid, plats och metod för sina inledande offensiva operationer, och därmed också automatiskt har det inledande strategiska initiativet.
Konflikten i Ukraina visar också tydligt att krig på en industriell skala mot en tekniskt nära jämbördig motståndare vinns av den som har lager för den inledande och fortsatta striden. Kriget påminner om att omsättningen av ammunition, robotar och drönare är större än vad som tidigare bedömts och att förlusterna är höga. I precisionskrigföringens tidevarv är det gamla axiomet att kvantitet också är kvalitet fortsatt sant. Förråden måste finnas men måste också kunna fyllas på genom reach-back till allierade, eller genom egen förmåga att accelerera produktionen av ammunition, förbrukningsmateriel och reservdelar. Fordon, flygplan och fartyg måste samtidigt hållas operativa över tid. Förmåga till återhämtning, reorganisation och nyuppsättning måste finnas organiserad och resurssatt redan i fred om man vill vinna denna typ av allomfattande konflikt.
Som försvarsattaché i Ukraina ser jag dagligen detta utspela sig framför ögonen. Som tur är finns det ibland, om än inte alltid, även tid att reflektera över det jag beskriver. Att se den sammanbitna glöden i ögonen på en ung kapten när han beskriver sin vardag, att tala med en brigadchef om hur striden i hans område bedrivs, att betrakta vanliga människor på gatan, i Kiev eller längre österut i de tidigare ockuperade områden, ger tilltro, men skapar även oro.
Ukraina är värt att försvara. För om Ukraina faller, vem står då på tur, vart kommer den ryska expansionen att nästa gång dyka upp? Har vi förberett oss så gott som det går, kommer vi att kunna stå emot? Det är frågor som oundvikligen dyker upp.
Den ryska invasionen av Ukraina måste sägas vara ett misslyckande. Något som många bedömer var tänkt att vara ett strategiskt överfall, något som militärt skulle vara över på dygn, går nu in på det tredje krigsåret. Men vad betyder det? Den finske presidenten Niinistö formulerade det väl i sitt nyårstal: ”…man ska komma ihåg att Ryssland aldrig är så starkt som det ser ut att vara, men heller aldrig så svagt som det verkar”. Det hela är ett ryskt misslyckande, men det är just ett misslyckande och inte ett nederlag. Låt oss påminna oss om detta och inte tappa fokus.
Ukrainas öde är helt förknippat med det fortsatta stödet, i alla dess former. Utan det stödet skulle situationen snabbt kunna komma att förändras till det sämre, inte bara för Ukraina utan för oss alla. Ett framgångsrikt och revanschistiskt Ryssland är ett mycket farligt grannland. Det är bara att se på framfarten i de ockuperade delarna av Ukraina, eller hur de folkrättsligt förbryter sig på stridsfältet, hur de systematiskt bekämpar civila mål och hur de enträget arbetar med förryskning av ockuperade områden.
Ibland hör jag det antydas frågor om vi verkligen ska stödja ett så korrupt land som Ukraina. Hamnar stöden där de gör nytta? Till det säger jag bara: Vad är alternativet? Att det har funnits en systematisk och utbredd korruption i Ukraina är ingen hemlighet. Det är också tydligt att man numera både erkänner det och försöker göra något åt det. Hela vägen från presidenten och genom statsförvaltningen kan man se en minskande fördragsamhet med dels korruption och dels med ren och skär inkompetens.
En ung generation håller på att växa fram, en generation som nu formas av kriget, som sett vänner och sin nation utstå så mycket på grund av ett kvardröjande post-sovjetiskt tänkesätt. Efter att ha mött många representanter för denna nya generation sätter jag tryggt mitt hopp till att de kommer fortsätta utveckla sitt land mot att kunna bli fullvärdiga medlemmar i både EU och på sikt Nato. Men inte heller detta kommer att hända över en natt, och utan kontinuerligt stöd och vår närvaro kommer kampen om ett modernt europeiskt Ukraina att förlängas. Vi skall hjälpa till självhjälp utan att vare sig vara naiva eller underskatta komplexiteten i detta arbete, inte minst inom den militära sektorn.
2024 kommer att vara ett år fyllt av fortsatta strider, umbäranden, framgångar och motgångar. Med mindre än att Rysslands egen befolkning, som i tidigare konflikter, reser sig och tar sitt eget öde i sina händer, kommer kriget att fortsätta. Under året kommer vi se kriget som redan blandar första och tredje världskriget i vardagen fortsätta att utvecklas. Är det i år vi ser drönare systematiskt börja bekämpa drönare? Är det i år som någon part gör ytterligare ett genombrott teknologiskt eller taktiskt? Är det i år vi i Svarta havet ser sjökriget fortsatt domineras av obemannade sprängbåtar eller kommer motmedlen att komma ifatt? Är det i år vi ser Ukraina slutligen etablera eget luftherravälde? Är det i år som Ukraina ges möjlighet att omsätta slitna frontförband genom den annonserade allmänna mobiliseringen? Och är det i år det ges möjlighet till fortsatt utbildning och uppbyggnad av en ukrainsk krigsmakt som på längre sikt kan fälla ett avgörande på stridsfältet?
Framtiden, ingen av oss vet vad den bär i sitt sköte. Men vi kan bidra till att forma den i den riktning vi vill, på alla de sätt som står oss till buds. Gott Nytt 2024!
Hans Granlund
Överste och Sveriges försvarsattaché i Ukraina