"Gå på magkänslan och säkerhetsrapportera"

I samband med FSN:s intervju av chefen för 13.Säkerhetsbataljon, överstelöjtnant Oscar Ljungmark, träffade redaktionen medarbetare på underrättelsesektionen. Sektionen berättar att de ofta arbetar med scenarioplanering för att försöka förutse och förstå hur framtiden skulle kunna se ut. För FSN återger underrättelsesektionen ett av dessa scenarion.

I slutet av intervjun med er bataljonschef berättade Oscar Ljungmark att ni ofta jobbar med scenarion?

Det stämmer, vi försöker göra bedömningar på vad vi tror vi kan tänkas möta så att vi får en idé om vad vi bör fokusera på och jobba mot. Det är väldigt situationsanpassat och kan både vara riktat mot specifika verksamheter som att syfta till att ge en helhetsbild av situationen som vi och Sverige i stort befinner oss i. Det vi tänkte berätta om nu är ett av många scenarier vi ser framför oss skulle kunna vara möjliga ur ett helhetsperspektiv. Scenariot som vi väljer att återge skall alltså ses som ett exempel, utan en värdering kring huruvida vi ser just detta scenario som det mest troliga eller ej. Syftet med att vi väljer att berätta om det här och att bli intervjuade är enligt det Oscar Ljungmark förklarade – vi behöver synas mer och vi vill medverka till ett större medvetande om hur verkligheten vi alla lever i ser ut.

Intressant, berätta mer?

I detta scenario ser vi framför oss en period av ökad säkerhetsrapportering kring fysiska skyddsvärden viktiga för Försvarsmakten som exempelvis känsliga förråd, it- och teleanläggningar samt kritisk infrastruktur, exempelvis kärn- och vattenkraft. Information om den här ökade säkerhetsrapporteringen kommer sedan ut till allmänheten – antingen genom en läcka eller att en militärregion eller Operationsledningen går ut med det som en del av sin kommunikation. Det är värt att poängtera att kärn- och vattenkraft vanligtvis inte faller in under Försvarsmaktens egna skyddsvärden – men de är ändå vitala på grund av den roll de spelar i kritiska beroenden. Påverkan på dem har stor inverkan på samhället och de utgör därför ett potentiellt och tydligt målval för en motståndare.

Är det här något ni har sett förut?

Ja, säkerhetsrapporteringen fluktuerar alltid. Det kan finnas olika anledningar till detta men det vi kan säga är att om främmande makt förbereder ett angrepp mot Sverige måste de inhämta information om militära anläggningar, verksamhet och kritisk infrastruktur. Jag kan väl säga att den här närvaron märks av, det är något som pågår här och nu. Sedan kan man diskutera huruvida fenomenet är nytt. Vi påstår att det kanske är i tillvägagångssättet, målvalet och i viss grad risktagningen som det går att se trender i, säger han och fortsätter.

Sen är det ju uppenbart att varje gång detta sker så står kriget inte för dörren. Det spelar även roll vad säkerhetsrapporteringen handlar om. Sen så är detta så klart en mångbottnad analys man gör: går händelserna tydligt att tillskriva främmande makt och vi samtidigt ser andra tecken på att en eskalation är nära förestående, så är det ett tydligt tecken på att vi flyttat högre upp på konfliktskalan. Den eskalationen kan, i detta fall, innebära att man helt enkelt går från inhämtning till verkan, eller genomför förberedelser som går bortom steget inhämtning.

Intressant. Jag tror vi behöver pausa kort och definiera vad säkerhetsrapportering är för något.

Absolut. Säkerhetsrapportering utgörs av allting som någon eller något uppfattar som uppleves utgöra ett säkerhetshot. Och för att det ska bli en säkerhetsrapport ska det rapporteras in till närmaste militära förband. Det spelar inte någon roll vem sagespersonen är i det avseendet, det kan vara såväl myndighetsanställd som någon från allmänheten. Därför är det viktigt att alla, även de som inte vet hur rapporteringen helst ska gå till eller vad som verkligen utgör en säkerhetshändelse, är uppmärksamma och rapporterar när de ser något de upplever är misstänksamt. Med det sagt kommer inte allt som någon upplever vara misstänksamt visa sig utgöra ett säkerhetshot men det är upp till andra att bedöma.

Jag förstår. Så beroende på vad era känselspröt rapporterar in, i kombination med flera andra variabler, landar i en total bedömning?

Precis, det är så klart många olika variabler, men i det här scenariot så utgörs inledningen av en ökad säkerhetsrapportering.

Vi vill däremot understryka att säkerhetsrapporteringen ofta utgör ett bra insteg för vidare åtgärd, alltså är budskapet; gå på magkänslan och säkerhetsrapportera! Ibland kan en vag säkerhetsrapport i kombination med annan information – ibland flera år senare – leda till en säkerhetsoperation med mycket god effekt. Sådana exempel finns det flera av.

Då är jag med. Hur fortsätter scenariot?

Ytterligare en variabel som tillkommer under scenariot är ett ökat tryck mot Sverige i form av påverkansoperationer. Påverkansoperationer är något som vi sett öka mycket de senaste åren. Ett sätt att förklara hur scenarioanalysen tittar på dessa exempel är att helt sonika titta på vilka krafter som är i rörelse och som i tid överlappar med genomförandet av bedömandet. Ett exempel på detta är hur koranbränningarna har utnyttjats av antagonistiskt inställda aktörer. Likaså är LVU-kampanjen ett exempel på hur man kan sprida misstro i samhället, det vill säga att en aktör utnyttjar andra krafter med en antagonistisk inställning till Sverige eller andra gemensamma intressen. Detta kan sedan sprida sig inom grupperingar och diasporor och målet uppfylls utan tydlig koppling till aktören som endast vill spä på polariseringen.

Det här kan bestå av alltifrån demonstrationer som blir våldsamma till att fängsla personer med svenskkopplingar på aktörens territorium. Allt detta sker alltså för att sänka förtroendet för myndigheter och sprida splittring och polarisering i samhället.

Påverkansoperationerna bör också ses i ett större perspektiv, här pratar vi strategiska målsättningar som inte bara innefattar Sverige. Exempelvis kan man se rysk strategisk kommunikation där det finns en röd tråd från rysk statsapparat ner till enskilda botkonton i sociala medier. Syftet är tydligt, att mejsla fram en bild både riktad mot den egna inrikespolitiken och mot det kollektiva väst. Det vill säga; Ryssland är enat och starkt, väst är dekadent och svagt. För att uppnå målsättningen uppträder man opportunistiskt och lägger kraften där man anser sig ha blottat en spricka med syftet att utnyttja denna och driva på polariseringen.

Scenariot tar alltså hänsyn till en dimension som spänner från statsapparatens målsättningar till agerandet hos enskilda subversiva konton på nätet, eller för all del grupperingar och individer som driver på detta narrativ utanför den digitala arenan. En relativt fundamental analysmetod man kan nyttja för att ringa in var motståndaren kan tänkas lägga sina resurser är att titta på vilka möjligheter denne har framför sig. Vilka möjliga plattformar finns exempelvis i Sverige som kan tänkas användas – eller åtminstone indirekt vara Ryssland behjälpliga – för att på ett effektivt och relativt riskfritt och billigt sätt uppnå avsedd verkan?

Vilken roll spelar digitaliseringen av samhället i påverkansoperationer?

En viktig aspekt i dagens digitaliserade samhälle är alla påverkanskonton och botar i sociala medier som bidrar till polariseringen. I stort så innebär detta att påverkan genomförs på många fronter med slutmålet att stödet och tilltron till samhället minskar.

Och när vi pratar om många olika fronter så är ju även cyberattacker vanligt förekommande i dag. För att ytterligare driva på misstron mot samhället så genomför statsaktören cyberattacker mot samhällsbärande element som banker, myndigheter och mataffärer.

Alltså genomförs många olika icke-kinetiska attacker som inte direkt kan attribueras till den statsaktören?

Precis, vi kan ju ha våra misstankar eller till och med vetskap om vem som ligger bakom handlingarna. Men detta är ju inget som man traditionellt sett ser som konventionell krigföring. Det utgör däremot en typ av krigföring, och vilken nivå av konfliktskalan vi ligger på kan man ha rätt olika åsikter om. Ett kanske vanligt, och i många avseenden både förlegat och felaktigt, synsätt för att tolka det säkerhetspolitiska läget är att utgå i från att ”om det inte råder krig så är det således fred”.

Vad som däremot är tydligt är att Rysslands syn på om de är i krig eller inte ser helt annorlunda ut. Detta framgår tydligt i Gerasimovs konfliktskala. Alltså, i scenariot är det viktigt att ta hänsyn till rysk kultur och dess världsuppfattning snarare än vad vår svenska kultur får oss att se som rationellt. Det vill säga att vi behöver förstå den ryska kulturen och historien och vad det innebär idag för att kunna tolka situationen och därigenom de ryska intentionerna på ett så korrekt sätt som möjligt. Det råder skilda meningar kring till vilken grad Gerasimovs konfliktskala faktiskt efterlevs men den utgör, oavsett vilket, ett sådant element för förståelse av den ryska världsuppfattningen och i synnerhet komplexiteten i deras syn på fred och krig.

Vem är Gerasimov och vad menas med hans konfliktskala?

Valerij Gerasimov är en rysk general och är i dag chef för den ryska generalstaben. Han har sedan länge haft en stark status i den ryska militärledningen. För ett antal år sedan så introducerade han sin syn på krigföring. Vad som är signifikant är att det finns flera nivåer av såväl fred som krig. Och att man kan vara i krig med ett land långt före soldater dör i skyttegravar.

Ni är väldigt tydliga med att Ryssland är den huvudsakliga motståndaren och nu använder ni även en rysk konfliktskala för att förklara. Hur kommer det sig att ni ändå ibland säger främmande makt?

Ja precis, Ryssland är den huvudsakliga motståndaren och den aktör vi främst fokuserar på. Med det sagt är de inte den enda hotaktören och de kan även nyttja andra aktörer för att uppnå sina mål. Därav är det inte alltid så enkelt som att säga att det är Ryssland även om de kanske ligger bakom eller är den drivande aktören. Utöver Ryssland pekas även Kina och Iran ut av SÄPO som de statsaktörer som bedriver säkerhetshotande verksamhet mot Sverige. De behandlas i andra scenarioanalyser som vi genomför.

Okej och var är vi i dag på konfliktskalan enligt 13.Säkerhetsbataljon?

Låt mig säga såhär: vi ligger ganska högt upp på den här skalan om du frågar Gerasimov och den ryska ledningen. Vårt förband är bland annat framtaget för att möta ”gråzonsproblematik” och vi anser att det är en relevant fråga att ställa sig huruvida vi i dag befinner oss i gråzon eller om den gränsen har passerats sedan 24 februari 2022. Däremot vill vi poängtera att exakt var vi anser oss befinna oss i verkligheten saknar relevans för redogörelsen av just det här exemplet.

Men för att ta oss tillbaka till scenariot så ser vi inte det som att vi ligger antingen i krig, fred eller i en odefinierad gråzon däremellan. Utan i scenariot framför oss ser vi en tydlig upptrappning mot fullskaligt krig. Men nu har vi kommit fram till delen där den fysiska påverkan blir desto tydligare. Vi ser nu att främmande makt påträffas vid en för Försvarsmakten viktig och känslig anläggning.

Ett möjligt angreppssätt är att de använder teknisk utrustning vid tillfället och vi genomför då, med vår ISR stridsgrupp, både grip av gärningsman och teknisk exploatering av utrustningen i fråga. Samtidigt påträffas även fysisk åverkan på en kraftstation. I det fallet genomför vi som stridsgrupp utfrågning av bevakningspersonal samtidigt som DNA och spår exploateras. Och då det är vi som genomför dessa åtgärder i scenariot tar vi vidare utrustningen till vårt labb där vi utvinner vidare information. Detta innebär att vi senare kan genomföra en husrannsakan mot individerna vi hittat kopplingar till. I samband med detta finner vi information om en vidare företagsstruktur vars olika delar vi bearbetar. Då får vi fram information om att den initiala gärningsmannen, flera steg bort, har kopplingar till en exempelvis en oligark, eller en individ inom statsapparaten. Därefter genomför våra enheter spaning mot adresser och personer med koppling till företagen. Vi skriver rapporter och bearbetar vidare informationen för att kunna klarlägga vad det rör sig om och generera underlag för att kunna ingripa.

En fördel med 13. Säkerhetsbataljon och ISR-konceptet är att vi i alla dessa ingående delar, inom underrättelsecykeln, kan nyttja ”verkan” i syfte att utvinna information. Detta genom att påverka motståndaren och genom egna åtgärder framtvinga ett beteende eller en åtgärd hos motståndaren som för oss är gynnsamt. Det kan vara som i scenariot ovan där husrannsakan och exploatering av fynd leder oss vidare i arbetet eller så genomför vi åtgärder som inte är lika konventionella. Vi eftersträvar både i scenarion och i det dagliga arbetet att kunna uppträda helt dolt, helt öppet eller på ett mycket oväntat sätt. Vi anpassar vårt uppträdande till situationen och motståndaren – beroende på vad vi vet om motståndarens modus, vilken miljö vi befinner oss i och vad vårt slutmål är. Det vill säga; vi använder dessa scenarion för att anpassa vår egen metodik och offensivt vi uppträder. Vi analyserar hur motståndaren agerar och när vi får ny information, eller drar nya slutsatser, utvecklar och optimerar vi hur vi väljer att agera.

Det låter som att det händer mycket samtidigt nu?

Ja exakt. Det krävs inte alltid många individer för att skapa en utmanande situation för Sverige. Detta är en konventionell del av okonventionell krigföring. Scenariot eskalerar alltjämt ytterligare och vi börjar se en ökning av störningar i gps- och telenätet i samtid med att försändelser innehållande, eller påstått innehållande, bomber eller giftiga ämnen skickas till företag, myndigheter och andra institutioner av vikt för totalförsvaret. Vid den här tiden kan vi också tänka oss se störningar på kritisk infrastruktur såsom logistikknutpunkter, vägar och järnvägar viktiga för Försvarsmakten och Nato. Vidare ser vi framför oss aktiverandet av celler inom riket med lojalitet mot Ryssland. Dessa kan bestå av enskilda individer, organisationer eller religiösa samfund med starka kopplingar till den ryska staten.

Det låter som att vi har kommit ganska långt in i scenariot nu, och närmar oss ett konventionellt krig?

Ja, det vi kommer in på nu är en annan typ av påverkansoperationer än tidigare i scenariot som i detta fall inriktar sig på våra allierade, det vill säga Nato-länder, som skall stödja oss enligt artikel 5 för att minska deras och särskilt dess befolkningars tilltro till Sverige och vilja att hjälpa oss som nation.

Samtidigt som det internationella stödet för Sverige angrips, passar man på att låta en färja blockera införseln till en viktig hamn som eventuellt även sliter av elförsörjningen till Gotland på vägen. Därefter, när den strategiskt viktiga ön är släckt har åverkan på kraftstationen fått effekt och en viktig hamn på östkusten släcks – detta råkar vara samma hamn som färjan blockerat. Ryssland har nu avsevärt förbättrat sina förutsättningar för att framgångsrikt kunna inleda ett konventionellt krig mot Sverige.

Vi står nu på randen till direkt krig mot ett land med stor säkerhetspolitisk makt som utgör ett av de största hoten mot vårat sätt att leva samtidigt som delar av vår kritiska infrastruktur och förvarningskedja har nedgått i funktion. Detta är såklart ett dystert avslut på scenariot men att en statsaktör inte skulle försöka ge sig själv bättre förutsättningar före ett konventionellt angrepp är inte trovärdigt. Med det sagt är ju detta endast inledningen på den konventionella konflikten – och det är avgörande för båda sidor att ha så bra förutsättningar som möjligt före att kriget är igång. Med det som bakgrund behöver vi varje dag arbeta för att tillsammans förhindra att en potentiell angripare får verka ostört och, enligt scenariot, öka sina förutsättningar att lyckas.