Ett djärvt försvar bygger klassiskt

Michael Diamant är urbansociolog och grundare av Arkitekturupproret. I FSN Perspektiv argumenterar Diamant för att klassiska byggnader inte bara är vackra utan också hållbara, eftersom allmänheten vill bevara dem för framtida generationer.

Nu när vi rustar för krig får vi inte glömma att det vi bygger ska bevaras för fred. Beslutsfattare inom försvaret och politiken måste våga kräva klassisk skönhet när nya lokaler uppförs. Detta garanterar att framtida generationer vill återbruka lokalerna för fred.

Att något hänt med arkitekturen efter andra världskriget är svårt att undgå. Efter allt krig och elände var det viktigt att snabbt och billigt bygga bostäder för krigsflyktingar och de som flyttade till städerna. "Form följer funktion" blev det nya mantrat, och prefabricerade betongmoduler introducerades för att snabbt kunna montera ihop färdiga hem, kontor och institutioner.

Redan tidigt blev det tydligt att dessa byggnader inte var populära. Varför avvisade alla som hade möjlighet framtidens boende? Svaret är att det byggdes förvaring, inte hem. I strävan efter rationalitet reducerades människan till en robot som skulle producera eller konsumera så effektivt som möjligt.

Hur blev det så? Efter kriget svepte en ideologi kallad “modernism” in på arkitekturskolorna. Kris och behov av modernisering användes för att pressa igenom denna ideologi och förbjuda andra sätt att gestalta byggnader.

Denna ideologi, som dominerar arkitekturskolorna med få undantag, utvecklas efter vissa ramar. Från att först eftersträva rationell funktion, övergick den till att odla narcissism. Arkitekter ses som avantgarde om de skapar "nyskapande" byggnader, även om dessa inte harmoniserar med sin omgivning. Nyskapande innebär ofta märkliga huskroppar genererade med datorteknik och asymmetrisk fönstersättning.

En annan hörnsten är synen på skönhet som ytligt och relativt. För en modernistisk arkitekt är skönhet något negativt och subjektivt. Att skapa disharmoniska och fula byggnader stärker identiteten som avantgarde. Dessutom ser de dagens människa som fundamentalt annorlunda än tidigare generationer, vilket gör historisk erfarenhet och kunskap problematisk. Arkitektstudenter som intresserar sig för äldre byggnadskonst ifrågasätts inte sällan som ideologiskt suspekta och potentiellt reaktionära.

Motstånd mot modernistisk arkitektur har alltid funnits, men ofta förpassats till obskyra kultursidor. Idag har sociala medier skapat ett globalt nätverk som lyfter fram och främjar nya klassiska projekt. Förespråkare för klassisk arkitektur eftersträvar inte ett evigt 1800-tal utan en grundläggande förståelse för hur vi gestaltar vår byggda miljö. Det handlar om att skapa byggnader som är objektivt vackra och kulturellt uttrycksfulla, som harmoniserar med intilliggande klassiska byggnader. På kontinenten, särskilt i Frankrike, Storbritannien och Tyskland, har nya klassiska stilar uppstått, med Berlin som exempel där en klassiskt inriktad stadsarkitekt underlättar dialogen om arkitekturens framtid.

Är detta en ren smakfråga? Undersökningar visar att majoriteten föredrar klassisk framför modernistisk arkitektur. Klassisk arkitektur tar grund i vår biologi och genom sin geniala gestaltning inger den trygghet till våra savannhjärnor främst genom sin kombination av läsbarhet och stimulans. Vi mår alltså bättre i klassiska miljöer och klassiska byggnader. Om detta inte vore skäl nog, så är klassiska byggnader betydligt mer klimatsmarta. 

Detta handlar inte om material utan om byggnaders livslängd. Vi kämpar för att bevara vackra och kulturellt uttrycksfulla byggnader som klassiska industribyggnader, spannmålskvarnar och gasklockor, medan kontor och byggnader från 1980-talet rivs utan protest. Se exempelvis Vaxholms kustartilleriregemente. Kasernerna fortsätter tjäna allmänheten som bostadsrätter, eftersom de är vackra. Livgardets kaserner i Kungsängen kommer sannolikt väldigt få att sakna om de skulle rivas i morgon.

Det kan hävdas att arkitekter skapar vad beställarna efterfrågar, men byggherrarna eftersträvar vinstmaximering. Modernistarkitekter erbjuder inte ett mervärde som kunderna vill betala för, vilket leder till kostnadsbesparingar. Klassiska arkitekter kan erbjuda skönhet som mervärde, vilket gör det lönsamt att investera i arkitekturen för högre försäljningspriser. Detta har många byggare på kontinenten upptäckt, vilket gör att klassiskt byggande blir allt vanligare i städer som Berlin och Paris.

Försvarsmakten bör våga gå emot det modernistiska arkitekturetablissemanget och bygga klassiskt vackra och uttrycksfulla byggnader. Skönhet är inte subjektivt utan baserat på vår biologiska önskan att enkelt kunna läsa av och stimuleras av vår miljö. Detta gynnar både nuvarande anställdas välbefinnande och framtida generationers miljö. Precis som gårdagens regementsbyggnader är älskade i dag, kan dagens byggnader bli morgondagens kulturhistoriska skatter. 

Valet är vårt, men det kommer inte att ske utan strid.

Michael Diamant
Urbansociolog och grundare av Arkitekturupproret