Att bygga ett regemente – några reflektioner efter första kvarten

Överste Lars O Jonsson är chef för Bergslagens artilleriregemente A 9. I FSN Perspektiv beskriver han lagarbetet med att bygga upp ett regemente, reflekterar över de framsteg som gjorts sedan Försvarsbeslutet 2020 och de utmaningar som uppstått längs vägen.

Om man leker med tiden och tänker sig att det tar en hel timme att bygga ett regemente (motsvarande cirka tio år), har den första kvarten nu förlöpt.

I december 2020 fattade Sveriges riksdag Försvarsbeslut 2020 (FB 20). Den politiska beställningen var samstämmig och utgjorde ett paradigmskifte, inte lagt i dagen sedan 1950-talet. En entydig forcerad tillväxt i Försvarsmakten skulle ske med fler krigsförband till krigsorganisationen, men även grundorganisationen skulle förstärkas kraftigt.

Fem nya regementen och en flottilj skulle återetableras. Fyra av dessa skulle ske inom arméns hägn vilket skulle medföra en nominell tillväxt av fredsregementen med nästan 30 %. Detta på fyra etableringsorter som helt eller till stor del saknade militär verksamhet, nämligen Västernorrlands regemente med Jämtlands fältjägarkår I 21 i Sollefteå och Östersund, Dalregementet I 13 i Falun samt Bergslagens artilleriregemente A 9 i Kristinehamn.

Direkt efter det politiska beslutet initierade vi planeringen inom armén, där jag själv höll ihop planeringen på arméstaben. Hur skulle vi efter flera decennier av regementsnedläggningar och avsaknad av erfarenheter lösa uppgiften? Viss empiri hade vi visserligen genom återetableringen av P 18 på Gotland 2018, men att bygga upp en storskalig produktion på fyra orter fram till 2030 utgjorde en helt annan kontext och magnitud.

Framgångsfaktorerna som vi definierade under våren 2021 - och som jag fortfarande hävdar är giltiga – var:

Helhet. Armén återetablerar fyra regementen där arméchefen har ägarskapet. Återetableringen är en angelägenhet för alla, med ett särskilt ansvar för vissa utpekade fadderförband. Högkvarteret, Fortifikationsverket och Försvarets materielverk stödjer därvid arméns återetablering.

Tillsammans. Givet avsaknaden av empiri att bygga militär förmåga och det faktum att ”vi är dem vi är” innan tillräcklig kapacitet skapats på etableringsorterna har vi fördelat ansvaret mellan I 13, I 21 och A 9. I relation med aktörer utanför Försvarsmakten samverkar vi i första hand med respektive kommun, länsstyrelse, region samt med Fortifikationsverket.

Standardiserat. Vi bygger de nya regementena rationellt och standardiserar faciliteterna i hög utsträckning. Detta förhållningssätt kapar tid och sparar pengar.

Order efter hand. Den gamla utsagan ”planering är allt, planen är inget” är verkligen tillämplig i detta sammanhang. Tåget har lämnat perrongen, vi bygger rälsen efterhand och får stanna upp och korrigera när en skena inte går parallellt med den andra.

Så hur går det då efter första kvarten?

Trots att det går fort att lägga ned regementen efter politiska beslut (2-3 år) och upp till 10 år att bygga upp rationella produktionsplattformar för grundutbildning och träning av våra krigsförband, är jag faktiskt imponerad! Fyra regementen är återetablerade i armén på fem orter. Strukturer till staber och stöd är etablerade. Grundutbildning genomförs vid alla regementen.

Vid Bergslagens artilleriregemente A 9 har de första 15 minuterna kantats av diverse hack i skivan, men tack och lov utan någon rejäl dikeskörning. Utvecklingen har således varit god med flera uppnådda milstolpar. Detta mycket tack vare att vi lär oss efterhand, vi utmanar våra processer, arbetssätt och regelverk samt att vi vågar ta risker.

Efter många år av reduceringar och ”förvaltningsmentalitet” har det varit helt nödvändigt att göra det. Detta exempelvis genom att jag ofta fattar beslut som är mest gynnsamt utifrån anomalier som finns i Försvarsmaktens olika regelverk, med risk att få backa och starta om… eller att helt sonika sätta sig ned med andra myndigheter och diskutera respektive aktörs krav på styrning eller kontroll och sätta in det i ett sammanhang.

För att exemplifiera de många milstolparna som uppnåtts, låt oss titta på datumet 11 mars 2024; A 9 första värnpliktiga ryckte in, första grävmaskinen rullade in på Villingsbergs övnings- och skjutfält, arméchefen fattade beslut om anskaffning av infrastruktur för det slutliga regementet samt Försvarsmakten manifesterade Nato-inträdet med en samordnad flagghissningsceremoni, bland annat vid A 9.

A 9 står nu redo för nästa skede!

Flyttbilen har gått till det slutliga regementsområdet där inflyttning i temporära kontorsmoduler har skett. Våra första 15 månaders-soldater har ryckt in, vi förbereder för ytterligare inryckning i augusti på Villingsbergs övnings- och skjutfält. Vi fortsätter att rekrytera fast anställd personal mot vårt mål cirka 250 anställda och ytterligare cirka 100 till garnisonen. Vi är beredda att ta emot uppgraderade och nya 155 mm Archersystem samt nya förmågor till artilleriet. Vi dimensionerar samt bygger temporär och långsiktig infrastruktur i Villingsberg och i Kristinehamn. Det utmärkta samarbetet med Kristinehamns kommun och Fortifikationsverket är stadfäst och fortsätter utvecklas. Vi börjar omfamna Kristinehamns garnison genom att välkomna Örebro-Värmlandsgruppen och Försvarsmaktens Tekniska skola till Kristinehamn under 2024. Vi förbereder oss för hur Kristinehamn som militärgeografisk hubb kan bidra till värdlandsstöd kopplat till DCA-avtalet med USA och ett statusavtal med Nato.

Trots att det bara gått en kvart och att det återstår 45 minuter att bygga militär förmåga, går det faktiskt riktigt bra!

Överste Lars O Jonsson

Chef Bergslagens artilleriregemente A 9, 2022-

Tidigare sammanhållande för arméns återetablering, 2020-2022