Reservofficerarna är avgörande för en växande krigsorganisation

Sverige har nyss fått en ny överbefälhavare som tydligt pekat ut att det är krigsförbanden, krigsorganisationen och krigsdugligheten som ska prioriteras. ”Mitt fokus kommer vara att fortsätta stärka krigsorganisationen och skapa förutsättningar för att vi tillsammans effektivt och målinriktat, ska leverera på det försvarsbeslut som väntar oss i december”, sade Claesson direkt efter att han tagit befälet över Sveriges försvarsmakt. Det är glädjande att ÖB också erinrar sig om att leverera på den politiska viljan. Den är lika tydlig, och minst lika ambitiös: krigsuppgift, krigsuppgift, krigsuppgift.

Att fokus flyttas från fredsorganisering till krigsorganisering är viktigt på många sätt. Den viktigaste skillnaden är att vi planerar för att vi kommer göra saker annorlunda om skiten träffar fläkten. Det är inte, och har absolut inte varit, en självklarhet för alla att vi måste kunna omorganisera oss när vi går från att lösa uppgifter i fred, till att lösa uppgifter i krig. Det kommer behövas mer personal, större frihetsinskränkningar och andra metoder. Vi har historiskt haft metoder för att lösa det här problemet som till stor del fortfarande är aktuella. Pliktpersonal som kan kallas in, materielomsättning till mobiliseringsförband och krigslagstiftning för ianspråktagande av fordon och förnödenheter. Men den i särklass viktigaste komponenten är att kunna skala upp personalstyrkan med välövad, kompetent och engagerad personal. För detta är reservofficerarna helt avgörande.

Reservofficeren får det bästa av två världar. Utbildning, erfarenheter och metoder från det militära värvet som i princip alltid kommer till användning. Ledarskap, förmåga att fatta beslut och planera under tidspress, förståelse för högre chefs vilja och hänsyn till gruppen. Samtidigt får reservofficeren följa sina drömmar genom att utbilda sig och arbeta med det man brinner för. Reservofficerare känner yrkesstolthet och bidrar till samhället som läkare, ingenjörer, lärare, jurister, ekonomer, naturvetare och i princip alla andra yrken på akademisk grund. De driver företag, är statstjänstemän eller drivna medarbetare i näringsliv och civilsamhälle.

Försvarsmakten får också det bästa av två världar. Stora volymer av kompetent personal med en bredd av erfarenheter och ett kompetensdjup som myndigheten inte ens kan drömma om att rekrytera till grundorganisationen eller konkurrera om på arbetsmarknaden. Samtidigt behöver personalen bara ”betalas” när den används, dvs vid utbildning, övning och träning. Det är ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt att bygga krigsförband. Att dessutom ha ett internt bemanningsföretag av duglig personal som kan hjälpa till att täcka upp vakanser i den fredstida verksamheten är självklart ett plus.

Samhället är också en stor vinnare. Reservofficerarna bidrar till det folkförankrade försvaret, varigenom rikets försvar blir en angelägenhet för alla och inte bara för en liten grupp som råkar vara personligen investerade i frågan. Det fruktansvärda kriget i Ukraina har förhoppningsvis gjort tydligt för alla att det viktigaste för försvarsförmågan – oavsett hur stor och stark fienden är – är att aldrig låta försvarsviljan ge vika och att aldrig ge upp. Samtidigt behöver inte samhällsekonomin bli lidande för att värdefull kompetens och arbetskraft binds upp i Försvarsmakten. I stället fortsätter reservofficerarna rädda liv i sjukvården, bidra till ett framgångsrikt näringsliv och stärka konkurrenskraften genom forskning och utveckling.

Att reservofficeren är en nyckelkomponent för att bygga krigsförband och för att krigsorganisationen ska kunna växa är förhoppningsvis okontroversiellt. Det är positivt att ÖB med försvarsmaktsledning, liksom politiken, också ger uttryck för detta på ett otvetydigt sätt.

Men liksom att reservofficeren är avgörande för Försvarsmaktens tillväxt, så är Försvarsmaktens agerande på många sätt avgörande för reservofficeren.

Reservofficerare behöver drägliga och konkurrenskraftiga villkor. Det är regel att reservofficerare går ner i lön när de tjänstgör militärt, de saknar laglig rätt till tjänstledighet och de blir på många sätt negativt särbehandlade jämfört med sina heltidstjänstgörande yrkesofficerskollegor.

Reservofficersutbildningen är inte anpassad för den grupp högpresterande akademiker som är målgrupp för reservofficersyrket. Det saknas förståelse för studenters situation och prestationsförmåga, regelverken för studieuppehåll, anpassningar, studiemedel och studentbostäder tar som regel ingen hänsyn för tjänstgöring som reservofficer och villkoren under utbildning är knappast utformade för de som har tagit steget ut i arbetslivet.

Reservofficerarna behöver bli omhändertagna av sin arbetsgivare som all annan personal. Medarbetarsamtal, karriärplanering och löneutveckling är lika viktigt för reservofficerare som för yrkesofficerare. Att ha tillgång till it-system, personlig utrustning och tjänstekort borde vara en självklarhet. Viktigast av allt är dock att Försvarsmakten fångar upp de som vill och kan tjänstgöra så att lågan av engagemang hålls vid liv. Det finns inga förband som i dagens läge kan säga att de inte behöver, inte har råd eller inte orkar bereda sina reservofficerare möjlighet att tjänstgöra.

Jag ser med tillförsikt på den resa som Försvarsmakten och totalförsvaret i stort har att göra. Det är bara att hoppas på att ord blir handling och att vi en gång för alla undanröjer de hinder som idag står emellan försvarsvilja och försvarsförmåga.

Edvin Dribe, Ombudsman
Förbundet Reservofficerarna